Blogguppgift C: Journalistik som tar plats

Jag har läst två böcker inför den här uppgiften, nämligen Günter Wallraffs Längst där nere och Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Båda böckerna är baserade på reporterns upplevelser men presenteras på skilda sätt. I Günter Wallraffs bok är han hela tiden närvarande som gästarbetaren Ali. Det är hans verklighet vi får följa. Han är delaktig och närvarande på ett tydligt sätt. Vi får följa hans tankar och upplevelser. Det är Günter själv som utsätts för det han skriver om. Åsne Seierstad däremot låter oss följa familjen i Kabul genom deras ögon. Själv märks hon inte av. Hon tar rollen som betraktare och gör sin egen person osynlig. Det är de olika familjemedlemmarna som berättar historien med sina tankar och upplevelser. Det blir en levande berättelse om den afghanska verkligheten.

Günter Wallraff förklär sig till turkisk gästarbetare i Tyskland och vi får följa honom i den misär han tvingas leva i. Jag funderar på de uppoffringar han gör för att visa på gästarbetarnas verklighet. Han riskerar allvarligt sin hälsa under de två år som han lever med sin rollfigur. ”Det svider i ögonen, och alla snyter sig, hostar och rosslar i kapp. Det är ett helvete.” skriver Günter när han utan skyddsmask kryper omkring i tjocka lager av virvlande järnstoft. Han blir rasistiskt bemött och förnedras gång på gång. ”Er borde man ställa upp mot väggen och ge ett nackskott” får Ali och hans arbetskamrater höra från arbetsledaren. Görs det verkligen så stor skillnad på människor beroende på härkomst, hårfärg och språk? Det skulle vara lätt att distansera sig till boken med ett ”det händer inte här”. Men i förordet skriver frilansjournalisten Stina Blomgren om arbetare på SSAB:s koksverk i Luleå. Berättelsen är en skrämmande påminnelse om att Günter Wallraffs bok lika gärna kunde varit hämtad från en svensk verklighet. Stinas förord är från 2003. Det är några år sedan och jag hoppas att vi lärt oss av läxan. Men medan jag läser boken får jag ett nummer av tidningen Dagens Arbete i brevlådan. I den finns ett reportage om tvätteribranschen i Stockholm. ”Drömmen jag hade om Sverige, den stämde inte” säger Ana Mammadov från Azerbajdzjan som tjänar mellan 20 och 30 kronor i timmen på det svenska tvätteri där hon jobbar. Så nog finns den här verkligheten mitt ibland oss.

Åsne Seierstad bor i en bokhandlarfamilj i Kabul. Hon lever med familjen och delar deras vardag. Hon ses som en tvåkönad varelse och kan röra sig fritt i de Afghanska männens värld. Något som är helt uteslutet för de afghanska kvinnorna i Åsnes berättelse. Det är just berättelserna om kvinnornas situation som jag fastnar för i den här boken. I Kabul är kvinnornas status långt under mannens. Kvinnor kan stenas, mördas eller misshandlas för ett enda förbjudet samtal med en man. Flickan Saliqa ligger inlåst i ett rum ”sönderslagen på sin matta med blodutgjutningar i ansiktet och svullna röda ränder på ryggen”. Där ska hon ligga tills familjen bestämt vilket slags straff hon ska få. Kanske får hon leva. Kanske inte. Hennes brott är att ha pratat med en pojke på tu man hand. Hennes morbror slår henne blodig med ett trasigt vattenledningsrör medan hennes moster håller fast henne. ”Du är en skam för familjen. En svart fläck. En sjuk gen” ekar morbroderns röst. Sitter och läser i boken och teven visar ”Ensam mamma söker”. I programmet får tre kvinnor välja och vraka bland några utvalda män och jag slås av tanken på hur olika livet kan vara beroende på var i världen vi fötts.

Den här typen av journalistik tilltalar mig. Jag uppskattar det lättsamma sättet att lära nytt och att ta till sig andras verklighet. Den här litteraturen har också större tyngd än rent skönlitterära. Frågar mig själv hur jag ser på sanningshalten i de här journalistiska böckerna. De påminner väldigt mycket om skönlitteratur och kanske tar jag innehållet något med en nypa salt. Tänker att Günter Wallraff omöjligt kan komma ihåg sina dialoger så ordagrant som de återges och att han kanske kryddat dem något. Åsne Seierstads berättelse är baserad på hennes återgivning av andras tankar, vilket också ger mindre exakthet. Men å andra sidan, vilket reportage eller nyhetsartikel skildrar verkligheten exakt? Finns det ens någon exakt verklighet när det gäller berättande? Allt vi skriver blir ju faktiskt vinklat och präglat av oss själva, våra värderingar och åsikter. Oavsett hur neutrala vi försöker vara. ”Allt skildras ur någons ögon” skriver Jan Gradvall i Sydsvenskan. Så sant. Ett urval måste alltid göras, någon bestämmer vad som ska tas med och vad som ska utelämnas.

Jan Gradvall skriver om begreppet som new journalism och säger att det är en kombination av det bästa från två världar, ”journalismens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga” Jag tycker om blandningen av journalistiskt och litterärt synsätt. Det ger en större inlevelse. I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Anna Ljungstrand att new journalism gjorde det möjligt att ”använda skönlitteraturens tekniker för att ge den journalistiska texten närvarokänsla och förmåga att beröra läsaren.” Spontant vill jag kalla den här typen av böcker för litterär journalistik. Journalistik på ett litterärt sätt. Men när jag frågar runt i min omgivning så får jag höra det omvända. Journalistisk litteratur. ”De är journalister som skriver litterära verk”. En bra synpunkt och jag funderar på skillnaden i våra synsätt, men blir inte riktigt klok på den. Kanske är det så enkelt att jag tycker om den här typen av litteratur och att litterär journalistisk beskriver bättre hur jag känner för den.