Blogguppgift E: The Elements of Journalism

För mig är journalistikens uppdrag att berätta. Att dela med sig av sanning och verklighet. Att upplysa och att låta människor ta del. Det skapar tillfredsställelse att berätta en historia som berört en själv. Kan någon annan att bli berörd och se de bilder som texten är tänkt att skapa så är målet nått.

I boken The Elements of Journalism kan vi läsa att: “Perhaps it is best understood this way: journalism is storytelling with a purpose. That purpose is to provide people with information they need to understand the world. The first challenge is finding the information that people need to live their lives. The second is to make it meaningful, relevant and engaging.”.
Att hitta och förmedla meningsfull, relevant och engagerande information. Att berätta dess historia. Det är ett stort uppdrag.

Journalistiken finns till för läsarna eller lyssnarna. Uppdraget ska komma från dem. Det är för dem vi skriver. De ska sättas i första rummet. Den före detta nyhetsuppläsaren Nick Clooney säger i The Elements of Journalism ”Whenever I was having a discussion with a general manager or a member of the board of directors my bottom line was always, I don´t work for you. You´re paying my check, and I´m very pleased. But the truth of the matter is I don´t work for you, and if it comes down to a question of loyalty, my loyalty will be the person who turns on the television set.”

Det är väl så det borde vara, men jag tror det är få förunnat att kunna leva efter den sanningen! För de flesta är det den som betalar lönen som också har sista ordet. Men visst finns det personer som hellre går än de är del i något de inte kan stå för. En journalist jag pratat med valde att säga upp sig från sin tidning när den började samarbeta med en annan som hon ogillade. Men det kräver sitt mod att stå upp och gå vidare.

Just utökat samarbete mellan tidningar är ett sätt för dem att spara pengar i kärvare tider. Det är en tuff marknad och tidningar måste spara och skära ner. En nackdel med det är att läsaren får ta del av även en tidning som han eller hon inte själv valt. Tidningarna kan också bli mer utslätade och med mindre profilering. Som den brittiske journalisten Nick Davies säger i programmet Publicerat den 1 mars så ger sammanslagningarna också nyheter i en version, med en vinkel vilket minskar mångfalden. Är uppgiften felaktig så blir den också fel överallt.

I Publicerat från den 16 februari pratar Gunnar Nygren om journalistyrkets förändring. När journalisternas självständighet minskar ökar risken för en deprofessionalisering av yrket säger han. En sak Gunnar Nygren tar upp är att journalisterna tidigare hade deadline en gång per dag. Nu publiceras material kontinuerligt på webben hela dagarna. Hur mycket ska man få kontrollera fakta innan materialet läggs ut? Många tidningar lägger ut och rättar sedan efter hand. Det gäller att vara först. Läsarna vill inte vänta på nyheterna. Då går de någon annanstans istället. Konkurrensen om läsarna har ökat. Journalistiken får betala ett pris av en lägre sanningshalt. I dagens stressade medievärld ökar ständigt kraven på snabba nyheter. Finns det tid till att undersöka den information vi producerar? Hur påverkas trovärdigheten om felaktigheter allt för ofta smyger sig in i journalistiska texter?

Nick Davies berättar att i en undersökning av journalistiskt material visade det sig att endast 12 % var faktagranskat. Nyheterna är ofta omarbetningar från olika nyhetsbyråer. Journalisterna lämnar inte längre redaktionen för att hitta nyheter, säger Davies. I en sådan arbetsmiljö är det lätt att ofrivilligt sprida felaktiga nyheter. Hinner journalisterna inte kolla sina fakta är det svårt att lita på journalistiken! Gunnar Nygren påpekar att ”det kan vara farligt om journalister degraderas till någon typ av innehållsleverantörer”. Det gäller inte bara att producera innehåll till utfyllnad. Innehållet ska ha mening också.

Nick Davies säger att ”I’m not saying that all journalism is dead. But it is very ill.” Kanske är det så. Kanske måste vi se upp så inte läsarna ska förlora tilliten till journalistiken. Frågan är bara hur det ska gå till i en allt snabbare snurrande medievärld. Kanske ska man som Davies se det som en vinst när en journalist övertygar redaktören med: ”I know that the story isn´t gonna sell newspaper. But it is important so you must give me the space.” Kanske är dessa journalister extra viktiga i dag. De som har en historia att berätta. De som inte bara ser till antalet klick på en webbsida eller antalet lösnummerköpare. De som har mod och framför allt möjlighet att skriva om det de tror på. Inte bara det som förväntas.

Blogguppgift D: För senaste nytt – glöm journalistiken?

De nya sociala medierna har gjort sitt intåg i vår vardag. Blogger, MSN, Facebook, Lunastorm och Myspace. Listan kan göras lång. Dessa medier har blivit en naturlig träffpunkt och en källa till information. De gamla traditionella medierna har mist lite av sin auktoritet. Varför vänta på att gammelmedierna ska rapportera när händelser från hela världen finns på nätet sekunden efter de hänt? Internet Worlds artikel från april i år hänvisar till en undersökning genomförd på uppdrag av JMW. Undersökningen visar att var tredje svensk i åldern 15-22 år har en egen blogg. I hela åldersgruppen 15-65 år är siffran 15 procent. Det innebär att omkring 100 000 svenskar kan lägga ut nyheter på sina egenhändigt publicerade bloggar. Vi har fått en otroligt mycket högre nyhetsbevakning än vi någonsin tidigare haft.

Hur trovärdiga är då de nya medierna? Svårt att säga. Det finns ju alltid människor som utnyttjar situationen till sin fördel. Falska nyheter kan enkelt spridas över Internet. Så är det. Men den nya tekniken ger fantastiska möjligheter till direktrapportering. ”Jag var där. Se mina bilder. Hör min berättelse.” Närmare verkligheten är svårt att komma. På sajter som exempelvis Twitter rapporteras det blixtsnabbt om händelser runt om i världen. De traditionella medierna har svårt att hänga med.

I en artikel på newsmill.se skriver Anders Mildner om att ”Yrvakna börjar redaktionerna få upp ögonen för att ickejournalister i fall efter fall bidrar med en samhällsbevakning och opinionsbildning som inte bara är behövd, utan som många gånger också är mycket bättre än det som de professionella journalisterna presterar.” Han skriver också att ”de gamla mediekonsumenterna nu förvandlats till producenter” och att det är en ”liten, liten skandal att ingen bloggare nominerats till Journalistpriset”. Jag förstår hans ståndpunkt, men vet inte om jag håller med full ut. Bloggandet har öppnat upp en helt ny värld där du och jag kan publicera våra verkligheter. Men människor har i alla tider pratat med varandra och berättat om sina upplevelser i ord och i text. Det har inte tidigare gjort dem till journalister. Så varför skulle de nya medierna göra det?

Objektiviteten är något som kan bli lidande i de sociala medierna. Samma sak med neutraliteten. Hur håller sig en lekman neutral i en kaotisk verklighet? Lekmännen berörs säkerligen på ett annat sätt än en journalist som är ute på jobb. Jag tror inte att gammelmedierna löper någon risk att bli utkonkurrerade. I alla fall inte i en överblickbar framtid. Men deras roll kommer att förändras. De är inte längre självklart först med nyheten. Men jag tror att nyhetskonsumenterna kommer att ha kvar de invanda medierna som en slags kontrollstation. En bekräftelse på att den verklighet jag fått rapporterad genom de sociala medierna verkligen var sann.

Men det gäller för de traditionella medierna att hänga med. Att tänka nytt. Att utnyttja den nya teknikens möjligheter. Det är den som kan föra in förnyelse och utveckling i den journalistiska vardagen. Det gäller också att se upp för nedlåtande synsätt och förakt mot de nya medierna. Om de traditionella medierna inte släpper in de nya och accepterar dem så kan de själva snart vara ute i snålblåsten. Att ge och ta är nödvändigt. De nya medierna är en del av nyhetsrapporteringen. Oavsett vad de traditionella anser. På bloggen Biform skriver Tor Löwkrantz att ”Med hjälp av sociala medier kan journalister idag ha ett skarpladdat öra mot marken och snappa upp vad som irriterar, konfunderar, förvirrar och förargar sin publik”. Det gäller för gammelmedierna att vara vakna och ta lärdom. Uttalanden som det från TU:s Anna Serner att ”Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över” är direkt skadligt för de traditionella medierna. Att vilja ha läsare som bara accepterar det som de matas med är förhoppningsvis inte något journalistkåren i allmänhet önskar sig.

De nya sociala medierna har öppnat en ny värld för oss. De har gett oss nya vägar att både hämta information och att själva få ut upplevelser eller åsikter. De nya medierna skapar möjligheter vi aldrig förut haft. De har förändrat vår vardag och de är här för att stanna. Det gäller för åldermännen att tänka till för att hänga med i utvecklingen!

Blogguppgift C: Journalistik som tar plats

Jag har läst två böcker inför den här uppgiften, nämligen Günter Wallraffs Längst där nere och Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Båda böckerna är baserade på reporterns upplevelser men presenteras på skilda sätt. I Günter Wallraffs bok är han hela tiden närvarande som gästarbetaren Ali. Det är hans verklighet vi får följa. Han är delaktig och närvarande på ett tydligt sätt. Vi får följa hans tankar och upplevelser. Det är Günter själv som utsätts för det han skriver om. Åsne Seierstad däremot låter oss följa familjen i Kabul genom deras ögon. Själv märks hon inte av. Hon tar rollen som betraktare och gör sin egen person osynlig. Det är de olika familjemedlemmarna som berättar historien med sina tankar och upplevelser. Det blir en levande berättelse om den afghanska verkligheten.

Günter Wallraff förklär sig till turkisk gästarbetare i Tyskland och vi får följa honom i den misär han tvingas leva i. Jag funderar på de uppoffringar han gör för att visa på gästarbetarnas verklighet. Han riskerar allvarligt sin hälsa under de två år som han lever med sin rollfigur. ”Det svider i ögonen, och alla snyter sig, hostar och rosslar i kapp. Det är ett helvete.” skriver Günter när han utan skyddsmask kryper omkring i tjocka lager av virvlande järnstoft. Han blir rasistiskt bemött och förnedras gång på gång. ”Er borde man ställa upp mot väggen och ge ett nackskott” får Ali och hans arbetskamrater höra från arbetsledaren. Görs det verkligen så stor skillnad på människor beroende på härkomst, hårfärg och språk? Det skulle vara lätt att distansera sig till boken med ett ”det händer inte här”. Men i förordet skriver frilansjournalisten Stina Blomgren om arbetare på SSAB:s koksverk i Luleå. Berättelsen är en skrämmande påminnelse om att Günter Wallraffs bok lika gärna kunde varit hämtad från en svensk verklighet. Stinas förord är från 2003. Det är några år sedan och jag hoppas att vi lärt oss av läxan. Men medan jag läser boken får jag ett nummer av tidningen Dagens Arbete i brevlådan. I den finns ett reportage om tvätteribranschen i Stockholm. ”Drömmen jag hade om Sverige, den stämde inte” säger Ana Mammadov från Azerbajdzjan som tjänar mellan 20 och 30 kronor i timmen på det svenska tvätteri där hon jobbar. Så nog finns den här verkligheten mitt ibland oss.

Åsne Seierstad bor i en bokhandlarfamilj i Kabul. Hon lever med familjen och delar deras vardag. Hon ses som en tvåkönad varelse och kan röra sig fritt i de Afghanska männens värld. Något som är helt uteslutet för de afghanska kvinnorna i Åsnes berättelse. Det är just berättelserna om kvinnornas situation som jag fastnar för i den här boken. I Kabul är kvinnornas status långt under mannens. Kvinnor kan stenas, mördas eller misshandlas för ett enda förbjudet samtal med en man. Flickan Saliqa ligger inlåst i ett rum ”sönderslagen på sin matta med blodutgjutningar i ansiktet och svullna röda ränder på ryggen”. Där ska hon ligga tills familjen bestämt vilket slags straff hon ska få. Kanske får hon leva. Kanske inte. Hennes brott är att ha pratat med en pojke på tu man hand. Hennes morbror slår henne blodig med ett trasigt vattenledningsrör medan hennes moster håller fast henne. ”Du är en skam för familjen. En svart fläck. En sjuk gen” ekar morbroderns röst. Sitter och läser i boken och teven visar ”Ensam mamma söker”. I programmet får tre kvinnor välja och vraka bland några utvalda män och jag slås av tanken på hur olika livet kan vara beroende på var i världen vi fötts.

Den här typen av journalistik tilltalar mig. Jag uppskattar det lättsamma sättet att lära nytt och att ta till sig andras verklighet. Den här litteraturen har också större tyngd än rent skönlitterära. Frågar mig själv hur jag ser på sanningshalten i de här journalistiska böckerna. De påminner väldigt mycket om skönlitteratur och kanske tar jag innehållet något med en nypa salt. Tänker att Günter Wallraff omöjligt kan komma ihåg sina dialoger så ordagrant som de återges och att han kanske kryddat dem något. Åsne Seierstads berättelse är baserad på hennes återgivning av andras tankar, vilket också ger mindre exakthet. Men å andra sidan, vilket reportage eller nyhetsartikel skildrar verkligheten exakt? Finns det ens någon exakt verklighet när det gäller berättande? Allt vi skriver blir ju faktiskt vinklat och präglat av oss själva, våra värderingar och åsikter. Oavsett hur neutrala vi försöker vara. ”Allt skildras ur någons ögon” skriver Jan Gradvall i Sydsvenskan. Så sant. Ett urval måste alltid göras, någon bestämmer vad som ska tas med och vad som ska utelämnas.

Jan Gradvall skriver om begreppet som new journalism och säger att det är en kombination av det bästa från två världar, ”journalismens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga” Jag tycker om blandningen av journalistiskt och litterärt synsätt. Det ger en större inlevelse. I en artikel i Svenska Dagbladet skriver Anna Ljungstrand att new journalism gjorde det möjligt att ”använda skönlitteraturens tekniker för att ge den journalistiska texten närvarokänsla och förmåga att beröra läsaren.” Spontant vill jag kalla den här typen av böcker för litterär journalistik. Journalistik på ett litterärt sätt. Men när jag frågar runt i min omgivning så får jag höra det omvända. Journalistisk litteratur. ”De är journalister som skriver litterära verk”. En bra synpunkt och jag funderar på skillnaden i våra synsätt, men blir inte riktigt klok på den. Kanske är det så enkelt att jag tycker om den här typen av litteratur och att litterär journalistisk beskriver bättre hur jag känner för den.

Blogguppgift B: Namnpublicering eller ej?

Spelreglerna för Press, tv och radio är framtagna av medierna själva. De är inte juridiskt tvingade, medierna har själva bestämt att de ska följas. Det gör att det är upp till varje redaktion att från fall till fall avgöra om ett aktuellt inlägg strider mot reglerna. Redaktionerna har ofta olika synsätt och tolkar reglerna på sitt sätt. Detta kan leda till att vissa medier väljer att publicera ett namn medan andra avstår.

Redaktionernas olika syn på regelverket märktes när några medier valde att publicera namn och bild på den mordmisstänkta tyskan i Arboga. Kvinnan var ännu inte dömd, men tingsrätten ansåg att bevisningen var övertygande. Elisabeth Bäck, huvudredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, förklarar sitt beslut att publicera kvinnans namn med att ”Tingsrättens beslut var tydligt” och att ”Allmänintresset är dessutom stort”. Svenska Dagbladets ansvarige utgivare Bo Hedin valde att inte publicera uppgifterna och han säger att ”Det är ett familjedrama, där allmänintresset är begränsat” .

I spelreglerna för press, tv och radio står i punkt 15 i publicistreglerna att man ska vara försiktig med publicering av namn och ”Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” Själv har jag likt Hedin svårt att se allmänintresset i att få veta tyskans namn. Människan är nyfiken till sin natur, men vad har vi för nytta av att veta namnet på en tysk kvinna som misstänks ha mördat två små barn? Morden är fruktansvärda, men jag anser inte att publicering av kvinnans namn tillför något.

I finska Kauhajoki sköt en 22-årig elev ihjäl tio personer och tog sedan sitt eget liv. Svenska medier publicerade namn och bild på 22-åringen. Dessutom visades filmer från YouTube där 22-åringen skjuter med sitt vapen. En anledning till att filmerna publicerats i medierna är att visa att polisen kunde tagit hoten på allvar och på så sätt förhindrat dådet. Jag tycker nog att hoten på YouTube kunde uppmärksammats utan att publiceras. Ett faktum som talar för att publicera den misstänktes namn är att ta bort misstankar från andra manliga 22-åringar på skolan. Skulle något av offren bli misstänkt för dådet skulle detta vara tragiskt, inte minst för dennes anhöriga. Men jag känner medlidande med förövarens anhöriga som nu, utan skuld, får bära den del av skammen. I spelreglerna för press, tv och radio står i publicitetsreglerna punkt 8 att medierna ska ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av själmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga …” I Finland är det här den andra massakern inom ett år. Det spekuleras om att 22-åringen inspirerats av det förra dådet. Det borde tala för att inte ge 22-åringen den publicitet han fått. Varför skapa en ny hjälte för dem som låter sig inspireras?

I punkt 7 i publicitetsreglerna står ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Det här är intressant när det gäller fallet med Hagamannen som misstänktes ha överfallit och våldtagit sammanlagt åtta kvinnor i Umeå. När han greps i mars 2006 valde Expressen att presentera mannen med foto, namn och ålder. Tidningen publicerade också mannens bostadsort med en bild på bostaden. Mannens yrke, arbetsplats och familjeförhållanden angavs också. Allmänhetens Pressombudsman (PO) fick in anmälningar mot Expressen från den utpekade mannen, hans föräldrar, bröder, sambo och sambons föräldrar. Alla kände sig djupt kränkta av publiceringen.

Expressen skriver i sitt svar på mannens anmälan om ”den allmänna överraskningen över att den som gripits inte var en säregen enstöring utan en man som framstod som vem som helst.” Jag har svårt att se att detta skulle ge större anledning att publicera namnet. Expressen säger sedan att familj och släkt redan kände till att mannan gripits och att ”Den misstänktes namn spreds snabbt i en stad som Umeå”. Men är det rätt att publicera någons namn för att det redan är känt ryktesvägen? I så fall skulle man i princip kunna sprida ut ett rykte för att sedan rättfärdiga publicering av uppgifterna. Expressen menar också att publiceringen innebar en lättnad för dem som tidigare förhörts i fallet. Men är det inte uppenbart att en person är oskyldig om han går fri medan förövaren sitter i häkte?

Både när det gällde mannen och de anhörigas anmälan ansåg PO att Expressen skulle klandras för att inte iakttagit god publicistisk sed. Pressens Opinionsnämnd däremot ansåg att tidningen inte kunde klandras när det gällde mannens anmälan. Däremot ansåg Pressens Opinionsnämnd att Expressen bröt mot god publicistisk sed när det gällde de anhöriga. Jag tycker visst att mannen bör stå sitt kast. Där finns inga förmildrande omständigheter. Men hur publicerar man namn och bild på en person utan att dennes familj blir drabbad?
I en liten ort kan också en beskrivning av en person göra att denne känns igen. Sommaren 2007 publicerade Blekinge Läns Tidning uppgifter om en manlig präststuderande i en namngiven ort. Mannen hade stoppats i sin utbildning på grund av hot mot en fackförening och slarv med sina studier. PO hänsköt ärendet till Pressens Opinionsnämnd som ansåg att tidningen skulle klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed. Mannen kunde identifieras med hjälp av tidningens uppgifter eftersom han var den ende manlige teologistuderande på orten. I en större stad hade mannen inte gått att identifiera med de här uppgifterna.

Människor har diskuterat brott och andra människors handlingar i alla tider. Det är en del av den mänskliga naturen. Längre tillbaka i tiden gick historierna från mun till mun. Det tog tid för informationen att spridas och de nådde inte någon större skara på överskådlig tid. Nu läggs information ut på Internet och når hela världen samma stund som den publiceras. Informationen sprids snabbare än någonsin och nyheterna kommer ut på tidningarnas nätversioner så snart de är nedskrivna. Hur fungerar de etiska spelreglerna i vårt moderna samhälle? Känns det meningsfullt för medierna att hålla på integriteten när världen redan vet vem ”37-åringen” eller en ”kvinna från en mindre ort” är? Skadar det då att de traditionella medierna publicerar samma information? Hur länge ska de hålla på regelverket? Är det dags att se över spelreglerna? Kanske, men för min del tycker jag att det är viktigt att hålla på människors integritet. Att sprida omotiverad information som kan skada människor och deras anhöriga är inget som journalister ska ägna sig åt. Det minskar tilliten och trovärdigheten för våra medier.

Blogguppgift A: Är du en nyhet, lille vän?

Vad är det som gör en nyhet till nyhet? Vad bestämmer att en händelse är mer intressant än en annan? Faktiskt nyhetsvärde, tradition eller lättja? I programmet Medierna från den 6 september diskuterades nyhetsvärdering. Inget nytt ämne, men ändå aktuellt. Vad får nyhetsredaktioner av olika slag att lyfta en nyhet och lägga en annan i skymundan?

Medierna diskuterade den uppmärksamhet som orkanen Gustav fick när den närmade sig USA och New Orleans. Söndagen den 31 augusti rapporterade Aktuellt om stormen och visade ringlande bilköer med flyende människor i New Orleans. USA rustade för en katastrof och borgmästaren uppmanade invånarna att fly. Republikanernas planerade partikonvent hotades. Dagar av förberedelser och uppblåsta ballonger till spillo.

Samtidigt på andra sidan jordklotet drabbas Kina av ett jordskalv som dödade 30 och gjorde 100 000 kineser hemlösa. I Indien står 1000 byar under vatten efter en översvämning.

I New Orleans har inte en enda människa skadats. Ändå får USA störst uppmärksamhet den här kvällen. Varför? I Mediernas inslag säger Aktuellts Jan Lindström att ”mycket av det som händer i USA påverkar oss” och hänvisar till exempelvis världsekonomin. Vad har då världens ekonomi med republikanernas partikonvent att göra? Var ballongerna dyra, kan man undra? Värderar vi människor från Asien lägre än de från USA? Varför? För att asiater känns mer avlägsna? För att vi känner oss närmare besläktade med amerikaner? För att asiater är mindre värda? För att amerikaner är mer värda?

Varför skulle amerikaner betraktas som mer värdefulla? Kan det finnas ett spår av svar i vår historia? När våra släktingar emigrerade till Nordamerika på 1800- och det tidiga 1900-talet var det de driftiga som gav sig iväg. Kvar fanns de som inte riktigt vågade, som stannade kvar och strävade vidare. Från Amerika kom brev med målande historier om breda gator kantade av guld. Bördig mark, rikedom och lycka. Emigranterna hyllade religiös tolerans, politisk frihet och hög levnadsstandard. Amerika var spännande och amerikanerna värda att se upp till. Kanske var vi också särskilt intresserade att läsa om det som hände där borta där våra släktingar fanns? Kanske var det därifrån de viktigaste nyheterna kom? 1907 tillsatte den svenska riksdagen en emigrationsutredning som skulle minska utvandringen genom att efterlikna det goda som fanns i Amerika. Utredningen föreslog allmän rösträtt, bättre bostäder och bättre allmän utbildning. Förslagen genomfördes och gav oss kanske fler orsaker till att se upp till landet i väst.

Vi översköljs av nyheter från USA. Vi är så vana vid det att vi oftast inte reagerar. Men när skillnaden i värdering av människoliv blir så här tydlig som den blev den 31 augusti så blir den skrämmande. 100 000 hemlösa i Kina och 1 000 byar under vatten i Indien. I USA flyr människor innan orkanen kommit fram. Ingen kom till skada. I Indien och Kina fick människorna inte möjlighet att fly. Det är en katastrof. Ett inställt partikonvent och ringlande bilköer i New Orleans är det inte. Ingen kom till skada.

I Medierna kopplas till ett rasistiskt tänkande och kanske ligger det ett sådant bakom värderingarna. Hur skulle det då bli om medierna istället började med en mer global nyhetsbevakning? Om vi möttes av en katastrof i exempelvis Bangladesh som toppnyhet, varje gång en sådan inträffat? Skulle vår syn på människor i Asien och Afrika så sakta ändras? Skulle vi då så småningom ge människoliven i de här länderna större värde. Jag tror det. Om vi gav dessa människor en identitet och ett ansikte så skulle vi värdera deras öden högre. Medierna underhåller ingrodda vanor från historien och rasistiska förhållningssätt genom att som i nyhetsrapproteringen den 31 augusti värdera ner människorna i Kina och Indien. Genom att bekräfta att en amerikan är mer värd än en indier eller kines.

I söndags kunde vi se samma fenomen igen. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterade om orkanen Ike på sina utrikessidor. Båda tidningarna väljer att fokusera på det drabbade Texas där människor blivit strömlösa efter stormens framfart. Båda tidningarna har också en mindre artikel om Ikes framfart i Tahiti där stormarna gjort omkring 800 000 människor hemlösa och dödat omkring 600 personer. Haiti, som är ett av världens fattigaste länder, drabbades av fyra stormar inom loppet av tre veckor.

Min uppfattning är att nättidningar och nyhetssidor på internet har en något mer jämlik värdering. Kanske för att de är så föränderliga? Dessa kanaler uppdateras ofta, nyheterna byts snabbt ut. De har också en större spridning och är åtkomliga för alla vart i världen läsaren än befinner sig. Det är ett modernt medium och har kanske ett modernare tänk. På internet kan en nyhet flyttas ner strax efter den har publicerats. Här finns ingen deadline, ingen stopptid. Nyheterna byts ut hela tiden. Tidningar och nyhetssändningar i TV måste välja ut en toppnyhet som ska hålla till nästa tidning eller sändning.

Medierna har stor makt med sin nyhetsvärdering. Väljer de att flera dagar i rad publicera stormarnas härjningar i USA så blir det den stora nyheten i folks ögon. Vi läser rubriker och ingresser i första hand. De stora rubrikerna skriker högst och blir till nyheter. MILJONTALS STRÖMSLÖSA I TEXAS läggs på minnet medans Haiti som fick nöja sig med en mindre rubrik längst ner på sidan lätt glöms bort. Medierna skapar nyheterna. Visst kan det vara så att det finns fler utrikeskorrespondenter i USA än i exempelvis Kina, vilket gör det lättare att rapportera därifrån. Men nyhetsvärderingen påverkar människors chans till lika värde. Vi borde behärska ett globalt tänkande år 2008. Vi borde inte vara styrda av historia och fördomar. Vi borde ha kommit längre!

Äntligen!

25 augusti och journalistikkursen börjar. Äntligen! Det känns som en evighet sedan antagningsbeskedet kom. Och en halv evighet sedan paketet med kursböcker landade här i Västervik. Men nu är det dags! Har börjat knåpa på första uppgiften och inser hur mycket prestationsångest den här kursen kommer att skapa. ; ) Tror att den här första lilla notisen kommer att innebära mer arbete än en hel artikel i personaltidningen där jag i vanliga fall huserar. Vetskapen om att orden kommer att granskas från flera håll är lite speciell.
Ser fram emot en spännande termin med mycket blod, svett och tårar.

Sysselsättning...

Har nu knåpat ihop den här bloggsidan som en del av den kurs i journalistik jag ska läsa under hösten. Har börjat inse att jag inte kommer att sakna sysselsättning i höst. Jobb, familj och 22,5 högskolepoäng att läsa. Men roligt ska det bli!

Välkommen!

Hej och välkommen till min blogg!