Blogguppgift B: Namnpublicering eller ej?

Spelreglerna för Press, tv och radio är framtagna av medierna själva. De är inte juridiskt tvingade, medierna har själva bestämt att de ska följas. Det gör att det är upp till varje redaktion att från fall till fall avgöra om ett aktuellt inlägg strider mot reglerna. Redaktionerna har ofta olika synsätt och tolkar reglerna på sitt sätt. Detta kan leda till att vissa medier väljer att publicera ett namn medan andra avstår.

Redaktionernas olika syn på regelverket märktes när några medier valde att publicera namn och bild på den mordmisstänkta tyskan i Arboga. Kvinnan var ännu inte dömd, men tingsrätten ansåg att bevisningen var övertygande. Elisabeth Bäck, huvudredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, förklarar sitt beslut att publicera kvinnans namn med att ”Tingsrättens beslut var tydligt” och att ”Allmänintresset är dessutom stort”. Svenska Dagbladets ansvarige utgivare Bo Hedin valde att inte publicera uppgifterna och han säger att ”Det är ett familjedrama, där allmänintresset är begränsat” .

I spelreglerna för press, tv och radio står i punkt 15 i publicistreglerna att man ska vara försiktig med publicering av namn och ”Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” Själv har jag likt Hedin svårt att se allmänintresset i att få veta tyskans namn. Människan är nyfiken till sin natur, men vad har vi för nytta av att veta namnet på en tysk kvinna som misstänks ha mördat två små barn? Morden är fruktansvärda, men jag anser inte att publicering av kvinnans namn tillför något.

I finska Kauhajoki sköt en 22-årig elev ihjäl tio personer och tog sedan sitt eget liv. Svenska medier publicerade namn och bild på 22-åringen. Dessutom visades filmer från YouTube där 22-åringen skjuter med sitt vapen. En anledning till att filmerna publicerats i medierna är att visa att polisen kunde tagit hoten på allvar och på så sätt förhindrat dådet. Jag tycker nog att hoten på YouTube kunde uppmärksammats utan att publiceras. Ett faktum som talar för att publicera den misstänktes namn är att ta bort misstankar från andra manliga 22-åringar på skolan. Skulle något av offren bli misstänkt för dådet skulle detta vara tragiskt, inte minst för dennes anhöriga. Men jag känner medlidande med förövarens anhöriga som nu, utan skuld, får bära den del av skammen. I spelreglerna för press, tv och radio står i publicitetsreglerna punkt 8 att medierna ska ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av själmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga …” I Finland är det här den andra massakern inom ett år. Det spekuleras om att 22-åringen inspirerats av det förra dådet. Det borde tala för att inte ge 22-åringen den publicitet han fått. Varför skapa en ny hjälte för dem som låter sig inspireras?

I punkt 7 i publicitetsreglerna står ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Det här är intressant när det gäller fallet med Hagamannen som misstänktes ha överfallit och våldtagit sammanlagt åtta kvinnor i Umeå. När han greps i mars 2006 valde Expressen att presentera mannen med foto, namn och ålder. Tidningen publicerade också mannens bostadsort med en bild på bostaden. Mannens yrke, arbetsplats och familjeförhållanden angavs också. Allmänhetens Pressombudsman (PO) fick in anmälningar mot Expressen från den utpekade mannen, hans föräldrar, bröder, sambo och sambons föräldrar. Alla kände sig djupt kränkta av publiceringen.

Expressen skriver i sitt svar på mannens anmälan om ”den allmänna överraskningen över att den som gripits inte var en säregen enstöring utan en man som framstod som vem som helst.” Jag har svårt att se att detta skulle ge större anledning att publicera namnet. Expressen säger sedan att familj och släkt redan kände till att mannan gripits och att ”Den misstänktes namn spreds snabbt i en stad som Umeå”. Men är det rätt att publicera någons namn för att det redan är känt ryktesvägen? I så fall skulle man i princip kunna sprida ut ett rykte för att sedan rättfärdiga publicering av uppgifterna. Expressen menar också att publiceringen innebar en lättnad för dem som tidigare förhörts i fallet. Men är det inte uppenbart att en person är oskyldig om han går fri medan förövaren sitter i häkte?

Både när det gällde mannen och de anhörigas anmälan ansåg PO att Expressen skulle klandras för att inte iakttagit god publicistisk sed. Pressens Opinionsnämnd däremot ansåg att tidningen inte kunde klandras när det gällde mannens anmälan. Däremot ansåg Pressens Opinionsnämnd att Expressen bröt mot god publicistisk sed när det gällde de anhöriga. Jag tycker visst att mannen bör stå sitt kast. Där finns inga förmildrande omständigheter. Men hur publicerar man namn och bild på en person utan att dennes familj blir drabbad?
I en liten ort kan också en beskrivning av en person göra att denne känns igen. Sommaren 2007 publicerade Blekinge Läns Tidning uppgifter om en manlig präststuderande i en namngiven ort. Mannen hade stoppats i sin utbildning på grund av hot mot en fackförening och slarv med sina studier. PO hänsköt ärendet till Pressens Opinionsnämnd som ansåg att tidningen skulle klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed. Mannen kunde identifieras med hjälp av tidningens uppgifter eftersom han var den ende manlige teologistuderande på orten. I en större stad hade mannen inte gått att identifiera med de här uppgifterna.

Människor har diskuterat brott och andra människors handlingar i alla tider. Det är en del av den mänskliga naturen. Längre tillbaka i tiden gick historierna från mun till mun. Det tog tid för informationen att spridas och de nådde inte någon större skara på överskådlig tid. Nu läggs information ut på Internet och når hela världen samma stund som den publiceras. Informationen sprids snabbare än någonsin och nyheterna kommer ut på tidningarnas nätversioner så snart de är nedskrivna. Hur fungerar de etiska spelreglerna i vårt moderna samhälle? Känns det meningsfullt för medierna att hålla på integriteten när världen redan vet vem ”37-åringen” eller en ”kvinna från en mindre ort” är? Skadar det då att de traditionella medierna publicerar samma information? Hur länge ska de hålla på regelverket? Är det dags att se över spelreglerna? Kanske, men för min del tycker jag att det är viktigt att hålla på människors integritet. Att sprida omotiverad information som kan skada människor och deras anhöriga är inget som journalister ska ägna sig åt. Det minskar tilliten och trovärdigheten för våra medier.